Vi har fört diskussioner om hur många skolor av de som vi har besökt som har fulltständiga arbetsplaner, vi upplever att två av de skolor som vi besökt som har det. I dessa finns målbeskrivning, progression och utvärdering beskriven. På de andra fattas det eller finns arbetsplaner under arbete och revidering. Det är intressant att se hur olika arbetsplanerna ser ut på de olika skolorna. Vi upplever ändå att alla arbetsplaner är kopplade till styrdokumenten på ett eller annat sätt. Det känns som att det ligger mycket fokus på vad som ska kunnas, det är inga beskrivningar av hur målen ska nås eller utvärderas. I vissa av arbetsplanerna är målen hoparbetade för flera årskurser, där upplever vi att det kan vara svårt att dela upp målen för de olika respektive årskurserna och veta när något ska gås igenom. Vi vill trycka på vikten av att repetera det som har gåtts igenom, bara för att ett område har gåtts igenom i år ett så måste det följa med och repeteras i de nästa årskurserna med. Andersson (2008) menar precis detta, att ämnen måste återkomma och vidareutvecklas för att det ska ske ett lärande hos barnen och eleverna.
Vi upplever att det inte är tydliggjort i de flesta arbetsplaner hur man ska genomföra och utvärdera barnen och elevernas lärande. Därför blir det svårt för pedagogerna att se lärandet hos barnen och eleverna. I en av arbetsplanerna fanns beskrivningar av hur målen ska uppnås och rekommenderade planeringar till aktiviteterna. Med hjälp av det blir det lättare att utvärdera målen och se barnen och elevernas lärande. Alla lärare arbetar efter samma planering och innehåll. I de arbetsplaner där det inte är förbestämt innehåll utan bara vad barnen och eleverna ska kunna så blir det upp till läraren själv att välja strukturen på innehållet. Risken blir att barnen och eleverna då inte får ta del av samma innehåll.
Något vi har sett ute är att pedagogerna och lärarna har en tendens att dela upp ämnena väldigt tydligt. Arbetar man med ett ämnesområde så är det vissa som har svårt för att blanda i andra ämnen i det vilket vi tror beror på rädsla och okunskap. Att bli medveten om hur mycket av ämnena som faktiskt går in i varandra och belysa det för barnen och eleverna tycker vi är viktigt. Som exempel ser vi teknik då eleverna gräver en grop och planterar en växt under temaarbete Stenåldern i år två. Teknik innebär inte bara elektriska föremål där man skruvar isär och bygger och konstruerar. En lärare säger till exempel att teknik inte kommer in i skolan förrän i årskurs 4-5. Hur går det ihop med det som Dimenäs (090224 Föreläsning, Högskolan i Skövde) säger, att upp till femton års ålder möter man ett naturvetenskapligt och tekniskt uttryck var sjunde minut. Tänk så mycket naturvetenskap och teknik vi skulle kunna lyfta upp!
Ginner & Mattson (1996) beskriver hur människan till sin natur är vetgirig och nyfiken, för att lära sig saker och lösa problem. Det är därför tekniken aldrig står still utan det sker utveckling hela tiden. Sjöberg (2004) talar om att kunskap är enligt ett konstruktivistiskt tankesätt en social mänsklig produkt som skaps för att förstå och bemästra verkligheten, det är en individuell verklighetsförståelse som knyts med vetenskapsteorier.
//Jenny, Patrik, Emma E och Emma T
Jag håller med er om att lärare är "dåliga" på att integrera ämnen, det är väldigt schemastyrt och uppdelat i skolan. Min son sa till mig senast i morse "Det är egentligen rätt mycket svenska i matten, när man till exempel skriver centimeter och sånt". Det visar att hans lärare är rätt styrda av hur schemat ser ut och att de inte belyser för eleverna hur mycket ämnena går in i varandra.
SvaraRadera